I trädgården hemma hos familjen Landström/Nilsson leker snart tvåårige Isak. Han busar med familjens två hundar medan föräldrarna Paulina Nilsson och Johan Landström sitter intill.

– Det är full fart här på dagarna. På så vis blir vi ständigt påminda om vilken tur vi har haft, säger Paulina Nilsson.

För Isak blev hans start på livet något helt annat än vad någon hade kunnat tänka sig.

Allt började för snart två år sedan, i oktober 2019. En dag som började precis som vanligt för Paulina och Johan. De jobbade, kom hem, men under kvällen kände Paulina, som var gravid i sjätte månaden, att något var annorlunda.

– Det var mer aktivitet i magen än jag känt av tidigare. Men jag hade inte upplevt så mycket fosterrörelser innan, så jag tänkte att det kanske var så här det skulle kännas. När vi sökte information om det så kunde vi läsa oss till att det verkade vara helt naturliga sammandragningar.

Hon hade inte ont, men kunde inte komma till ro. Hon gick upp för att gå på toaletten då det plötsligt hände någonting. Hon kände en skarp smärta i magen och förstod att någonting var fel. Hon hade fått en värk.

Paulina ropade till Johan att ringa efter ambulans. Efter några få minuter kom ytterligare en värk. Och med den värken kom barnet ut på duschgolvet.

– Allting gick så fort och var så oväntat. Jag förstod inte då att jag födde barn – men det gjorde jag. Det var en sådan fruktansvärd chock så det gick inte att förstå.

Johan som stod med larmoperatören i telefonen beskriver att hela kroppen knöt sig och att det tog några sekunder innan han fick ur sig orden: ”Barnet har kommit ut”.

– Efter det gick jag in i någon slags radiostyrning från larmoperatören som frågade om han andades, om han rörde på sig. Och det gjorde han faktiskt, säger Johan.

En kvart senare var ambulans på plats som påbörjade akutvård.

Isak skulle egentligen födas i slutet av januari 2020 och Paulina beskriver det som att hon nyss hade börjat vänja sig vid tanken på att hon var gravid. Att hon skulle kunna föda nu fanns inte på kartan. Första tanken om det som hände i badrummet var att det var ett missfall.

Och det var en riskfylld situation som den nyfödde Isak befann sig i. En av de stora farorna var att hans lungor inte ännu var tillräckligt utvecklade för att klara av att andas ordentligt. Men också att hans hud var så tunn att kroppstemperaturen sjönk snabbt.

När Isak väl kom in med ambulans till sjukhuset var barnläkaren Pontus Johansson den som var först att möta upp honom.

– Min första reaktion var att det här inte skulle gå. Han vägde bara drygt 700 gram och var nerkyld till 29 grader, men vi fick snabbt in honom för uppvärmning och hjälpte honom med andningen. Han var en stark rackare och blev snabbt ganska stabil, säger han.

Efter det följde 80 dygn av sjukhusvistelse för Isak och familjen. Först på Östra sjukhuset i Göteborg och sedan tillbaka till Säs.

– I början fanns det inga besked, det var så mycket som var osäkert. Vi fick ta det kvart för kvart och så småningom timme för timme. Vi visste inte om han skulle överleva dagen. Det var en hemsk tid. Samtidigt är det en fantastisk vård vi har fått och som vi är otroligt tacksamma för, säger Johan.

– Det var en tuff tid på många sätt. Det tog ganska lång tid innan vi ens vågade tro att Isak skulle överleva. Det var, kanske just därför, i början svårt att knyta an till honom vilket i sig var väldigt jobbigt och ledde till känslor av skam och skuld, säger Paulina och fortsätter:

– När Isak hade blivit 28 veckor gammal var det dock en läkare som sa att vi kunde våga pusta ut lite. Det var efter det som vi kände att det började vända och vi kunde börja identifiera oss som föräldrar och inte bara vårdare.

Vanligtvis får ett för tidigt fött barn stanna på sjukhuset fram tills dess att barnet egentligen skulle ha fötts, alltså i vecka 40. Men Isak fick komma hem lite tidigare, i vecka 36.

– En positiv sak var ju att vi faktiskt redan kände Isak då. Vi sa det att tänk hur vanliga föräldrar har det, som i värsta fall kommer hem bara några timmar efter att de fått sitt barn – det måste vara ännu mer skrämmande, säger Johan med ett skratt.

Trots den dramatiska födseln och den länge ovissa sjukhusvistelsen, så mår Isak i dag väldigt bra konstaterar föräldrarna.

– Det har många gånger varit som en mardröm, men med facit i hand har vi haft en väldig tur, säger Paulina.

Och att Isak har haft tur är något som barnläkaren Pontus håller med om:

– Det här är i mina ögon en fantastisk historia. Att födas hemma i duschen i vecka 24 och ha en kroppstemperatur på 29 grader gör att chanserna inte är jättestora. Men i det här fallet gick det väldigt bra.

Fram tills att Isak är fem och ett halvt år kommer han att behöva göra regelbundna besök på sjukhuset för att följa upp och kontrollera att utvecklingen går som den ska. 

När Johan och Paulina tänker tillbaka på allt som har hänt är de väldigt tacksamma för den vård Isak har fått, både av ambulanspersonalen som var på plats i hemmet och av personalen vid neonatalavdelningarna i Göteborg och Borås.

– Jag kunde länge känna mig lite förråd av min egen kropp. Hur kunde det gå till så här? Men nu är jag bara tacksam över att allt gick så bra. Det är som nybliven prematurförälder lätt att ta till sig berättelser från när saker går dåligt, men jag hoppas att vi kan bli ett hoppfullt exempel på att det trots svåra förutsättningar ändå kan gå väldigt bra, säger Paulina.